Vissa dagar känner jag mig så enormt ensam! Ja, jag har ju Link som busar på för fulla muggar. Men man behöver lite vuxet sällskap. Prata annat än "papapappaaapapppaaaa", "mammmmmmaaaaamamamama" osv.
Trots denna känsla av ensamhet är jag dock inte redo att börja jobba igen! Jag kommer missa så mycket. Jag kommer inte se Link ta sina första steg. Kommer inte höra honom säga sina första riktiga ord. Kommer inte få ha vårt morgonmys med joller och skratt och kramar. Jag unnar verkligen Erik att få vara hemma med vår lilla guldklimp, men vi kan väl vara de tillsammans? Vi kan väl ha "lörda hela veckan"?
Jag känner mig hellre ensam än missar Links framsteg i livet.
Nåväl... Ha'de!